Emma Frans tar strid mot vetenskapsförakt och faktaresistens

Varför ska vi egentligen bry oss om vad forskningen säger, när olika forskare säger så olika saker? Och vad ska jag tro när forskningen säger en sak, men mina egna upplevelser och känslor säger en annan? En som vet det och kan förmedla betydelsen av den vetenskapliga metoden är forskaren Emma Frans.

Efter att ha känt sig allt mer frustrerad över fler och fler förenklande tidningsrubriker och larm som gör oss rädda för såväl vad vi äter som samhällets utveckling, startade Emma Frans blogg, men sökte sig raskt ut i snabbare kanaler som Twitter och Instagram för att dela med sig av tankeväckare kring vetenskap.

Idag har hon 50 000 följare på Twitter och syns ofta i medierna för att bidra med perspektiv i både politiska och vetenskapliga sammanhang. I november fick hon ta emot Stora journalistpriset och är högaktuell med boken ”Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams”. Där skriver hon enkelt och med humor om till exempel varför alla vetenskapliga studier inte håller samma mått och varför en vetenskaplig studie inte säger något alls om helheten i en fråga. Och kanske framför allt; hur våra egna känslor, minnen och förväntningar påverkar vår världsbild, men ändå inte är en objektiv sanning.

Varför är det så viktigt att öka förståelsen av vetenskap just nu?

- Vetenskap är ett paraplybegrepp för ett antal olika metoder som kan användas för att objektivt undersöka och utvärdera information. Vi lever i en tid när det finns mäktiga människor som arbetar aktivt med vetenskapsförnekelse, något som har gjort det möjligt för en affärsman som Donald Trump att bli president i USA. Faktaresistens blev ett etablerat begrepp förra året och allt fler talar om ett ”post truth-samhälle”.

Den vetenskapliga metoden kan användas för att undersöka komplexa medicinska frågor såväl som triviala vardagsfenomen: Stämmer det att cykelns bakdäck alltid hamnar i ett läge så att reflexen hamnar precis där låset sitter, så att jag måste lyfta upp bakdelen på cykeln och snurra på däcket? Eller känns det bara så för att jag minns de tillfällena när det händer bättre än alla gånger det inte sker? För att ta reda på hur det är – inte bara min upplevelse – bör jag föra statistik över hur många gånger det händer och hur många gånger det inte händer. Överfört till att arbeta med kunder inom friskvårdssektorn kan man ta som exempel att det är vanligare att man minns de gånger en klient blev bra och nöjd i en stel rygg efter massage till exempel. De gånger kunden gick hem och kände samma smärta vet vi ofta inte lika mycket om. Kanske kunden inte ens kommer tillbaka? För att veta så behöver vi föra statistik och följa upp. Inte bara samla på solskenshistorier, om vi vill komma med påstående om hur väl det fungerar – utöver att det känns skönt – vill säga.

Det kan vara svårt att få raka svar av läkare i en fråga, medan en alternativ behandlare ibland kan ge mer direkta svar och förklaringar. Varför är det så?

- Den som arbetar med vetenskaplig utgångspunkt måste väga in resultat från många olika studier och ibland pekar de i olika riktningar. Det betyder att man aldrig kan aldrig ge säkra svar eller falska löften och ibland söker vi just det. Det kan ha ett värde att få bekräftat vad man vill höra. Men det gör det inte sant.

- Jag förstår att människor söker alternativ till vården, det skulle jag själv göra om mitt barn var sjukt och jag hade uttömt de medicinska alternativ som finns. Så länge det handlar om saker som folk mår bra av, så är det ju inga problem. Det som kan vara ett problem är snarare om det bygger på att man lägger stora summor pengar på något som inte har utvärderats vetenskapligt, eller kanske väljer bort besök hos läkare. En viktig del av att ha en yrkesstolthet är att vara ärlig och ödmjuk inför vad man kan åstadkomma.

En studie gör inte en sanning

Kuren mot faktaresistens och vetenskapsförakt menar hon går via att kritiskt granska inte bara andras påståenden, utan även sina egna övertygelser.

Och när vi möter skrämmande rubriker som hänvisar till en ny studie och som blåser upp riskerna för såväl olika sjukdomar som för samhällsproblem, kan vi sansa oss och ta reda på hur studien har gått till. Vilken metod har använts? Hur många deltog? Var det en studie på människor eller på celler? Finns det andra studier som pekar i en annan riktning? Vad säger den samlade expertisen?

- Det är viktigt att komma ihåg att en studie inte säger någonting. Det finns ofta studier som säger emot varandra, men i vilken riktning pekar forskningen sammantaget?

Ibland verkar forskare så obenägna att ta till sig nya rön. Är det bara en känsla?

- Det är sant att det tar tid för akademin att ändra sig. Det krävs många studier för att ändra något, vilket kräver tid och pengar. Jag kan hålla med om att forskningen kan vara konservativ och fastna i mönster, men jag är inte kritisk till den vetenskapliga metoden som sådan. Det är det finaste vi har.

Varför är det viktigare att utgå ifrån vetenskap än känslor?

- För att vi människor är inte rationella när vi utvärderar information. Som kliniker är det lättare att minnas de som har blivit friska, som råden eller behandlingen fungerade på. Men börjar man utvärdera och jämföra med hur många som inte har blivit bättre, så är det inte säkert att det jag tror och känner är sant. För att kunna säga att du vet att det är på ett visst sätt, så ska det gå att göra en studie som visar att det är så.

Varför är forskningen så trist? Den ger sällan inspiration till handling och förändring?

- Forskare måste absolut bli bättre på att inte bara ta fram kunskap och skriva obegripliga texter. Vi måste hitta vinklar som intresserar människor när vi kommunicerar vetenskap.

Hur kommer jag igång med mitt kritiska tänkande?

- Jag skulle snarare rekommendera källmedvetenhet. Det är en missuppfattning att kritiskt tänkande är det samma som att avfärda allt. Det handlar snarare om att godta den bästa möjliga förklaringsmodellen och att lära sig gradera källor och förstå att vi bör acceptera sådant som de flesta experter, som ägnar sitt liv åt att forska inom ett område, är överens om. Vi måste kunna lita på experter, även om vi historiskt sätt har sett att experter har haft fel. 1800-talets behandling med åderlåtning var exempelvis fel, men det var heller inte en uppfattning som utvärderades av den naturvetenskapliga metoden.

Det är en annan fråga: Kan man lita på forskare, eller söker de också svar som bekräftar vad de tror?

- Vi får allt bättre möjligheter att utvärdera resultat. Det sker stegvis och allt eftersom upptäcks att det genom åren har publicerats många forskningsresultat som faktiskt inte stämmer. Men det finns en medvetenhet och det görs mycket för att hitta lösningar. Det blir allt vanligare att det krävs att man rapporterar in i förhand vad som ska undersökas, så att det går att följa upp. Annas kan ju resultat som inte visade det man trodde hamna i byrålådan och inte räknas med i helheten när man gör så kallade metaanalyser

Fakta Emma Frans

Yrke: Doktor i epidemiologi och forskare vid Karolinska institutet.

Aktuell med: Boken Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams. Hon medverkar även flitigt som expert i medierna i frågor kring bland annat faktaresistens, det nya medielandskapet, politik och vetenskap.

Twitter: @DrEmmaFrans

Instagram: emma_frans

Tre skydd mot faktaresistens

Stå emot charmörer

Vi är mer benägna att godta vad vissa karismatiska personer säger. Det är extra viktigt att tänka på i tider med influencers och media som jagar klick.

Gradera källor

Det har alltid varit tacksammare för media att ta in slagkraftiga personligheter än mer nyanserade och försiktiga forskare. Vi har under lång tid utgått ifrån att tidningar och böcker är trovärdiga. Nu kan vem som helst publicera sina åsikter, utan granskning. Vem har sannolikt bäst kunskap inom ett område?

Sluta tro på dig själv

Vårt största problem är inte att vi inte tror på oss själva, utan att vi gör det även när vi har fel. Ett överdrivet självförtroende kan leda till obenägenhet att ta till sig fakta och ändra uppfattning, vilket leder till faktaresistens.

Artikeln är skriven av Ulrika Hoffer och tidigare publicerad i Kroppsterapeuten Nr 4 2017.

Foto: Niklas Nyman/Volante